Meningsfullhet under pandemin – Ett reportage och projekt om Järva

 

I magasinet Akademikerns decembernummer kan man läsa ett reportage om kurator Anwahr Athahbs arbete på ett kris och trauma center i Järva. När pandemin slog till under våren 2020 drabbades Järvaområdet hårt och dess invånare kom att anklagas av politiker och media för att bära ansvar för virusspridningen i Stockholm. Stigmatiseringen av Järva och dess befolkning har varit icke-konstruktiv menar Anwahr och lyfter vikten av att se strukturella problem som trångboddhet och att de flesta har arbetaryrken som inte kan genomföras hemifrån. I reportaget får vi följa det viktiga arbete som Anwahr och många andra ägnar sig åt med att hjälpa och ge stöd åt människor med erfarenhet av flykt, krig och trauma som nu även drabbats hårt av pandemin.

Ett centralt tema i reportaget handlar om att försöka hitta strategier för att kunna stödja människor som befinner sig i kris, under en pandemi som radikalt förändrat sociala mönster. Vi får bland andra träffa husmodern Rabita från Järva som reflekterar över vikten av att hitta meningsfullhet i sin nya sociala tillvaro med ökad isolering. För henne är det viktigt att ändå fortsätta vara delaktig i samhället och hjälpa andra. Jag tänker på författaren Zadie Smiths essäsamling Aningar där hon samlat några tankar och iakttagelser under pandemin. Smith skriver:

”I slutet av april, i en stark essä av en annan författare, Ottesa Moshfegh, läste jag den här raden om kärlek: ”Utan den är livet bara att ’sitta av tiden’.” Jag tror inte att hon med detta bara menade romantisk kärlek, eller föräldrakärlek, eller familjekärlek, eller någon annan särskild sorts kärlek. I alla fall tolkar jag det i den platoniska meningen: Kärlek med stort K, en utopisk form och oumbärlig del av universum – som ”Skönhet” eller färgen rött- ur vilken alla specifika exempel på jorden hämtar sitt väsen. Utan det elementet, i någon form, någonstans i våra liv, finns det faktiskt bara tid, och det kommer alltid att finnas mycket av den. Man kan inte dölja avsaknaden genom att hålla sig sysselsatt.” (Smith 2020:39)

Citatet ingår i essän Något att göra och handlar om hur människor precis som Rabita tvingats reflektera och kanske även omvärdera sin relation till tid och vad man ser som meningsfullt att fylla den med.

Under året kommer jag och Anwahr genomföra en mindre studie om äldre kvinnor i Järva och deras erfarenheter och reflektioner under pandemin. Pandemins strukturella effekter och konsekvenser blir nog främst överblickbara när världen väl tagit sig igenom den och kan blicka bakåt men i det lilla hoppas vi ändå kunna lyfta några berättelser och perspektiv från en grupp äldre kvinnor som befinner sig i samhällets marginaler och som sällan hörs.

Tills dess, läs det fantastiskt fina reportaget Ljus i mörkret, om Anwahr och hennes viktiga arbete i Järva.