Saadat Hasan Manto var Indisk-Pakistansk journalist, dramatiker och författare och anses vara 1900-talets främsta författare inom den Urduspråkiga litteraturen. Manto föddes 1912 i en kashmirisk medelklassfamilj i Punjab. Hans författarskap tog fart efter att han blev övertalad av en vän att översatta engelska och ryska noveller av bland andra Oscar Wilde och Tjechov till Urdu. Så småningom började Manto skriva egna noveller som kom att publiceras i olika tidskrifter. Efter delningen av det brittiska Indien 1947 migrerade Manto till Pakistan där han bosatte sig i staden Lahore som kom att bli hans hem ända fram till hans död 1955. Manto dog ung, blott 43 år gammal och det sägs att hans sista tid i Lahore kantades av fattigdom och försämrad hälsa till följd av alkoholmissbruk.

Ett centralt tema i Mantos författarskap är delningen mellan Indien och Pakistan där han porträtterat de mänskliga tragedierna som omgav åren kring 1947. Delningen blev en blodig historia med många döda och miljontals människor drivna på flykt. Manto skrev framförallt om det sexuella och sekteristiska våldet, oftast på ett osentimentalt sätt. Han förblev en kontroversiell författare och vid flera tillfällen åtalades han både i Indien och Pakistan för skildring av obscenitet i sina verk.

Under hösten har jag jobbat med ett projekt där jag översatt några av Mantos texter till svenska. Föreliggande novell heter Toba Tek Singh (titeln refererar till en liten stad i delstaten Punjab i Pakistan). Toba Tek Singh publicerades 1955 och räknas till en av Mantos absolut mest kända verk. Handlingen utspelar sig på ett dårhus i Lahore strax efter delningen och skildrar nationalismens absurditet. I en värld där vurmen för nationalism, gränsdragningar och gränskontroll åter vuxit sig stark även i Sverige ekar denna berättelse från en annan tid och annan plats.

(Bilden ovan är från bokomslaget från den spanska översättningen av novellen)

Toba Tek Singh

Några år efter delningen av Hindustan gick det upp för regeringarna i Pakistan och Indien att även intagna vid respektive länders dårhus, precis som dem kriminella borde utväxlas. Det vill säga de intagna som var muslimer och som satt på Indiens dårhus skulle skickas över till Pakistan medan de intagna på dårhusen i Pakistan som var hinduer och sikher skulle flyttas över till Indien.

Huruvida detta var en rimlig ide eller inte är svårt att säga men i enlighet med dem klokas beslut hölls högtidliga konferenser på båda sidor och efter noga överläggningar fattades beslutet om när utväxlingen skulle äga rum. De muslimska intagna vars nära och kära bodde i Indien fick stanna kvar medan resten skickades mot gränsen. Situationen i Pakistan var något annorlunda då de flesta hinduer och sikher hade lämnat landet vilket innebar att samtliga intagna hinduer och sikher med poliseskort flyttades över till Indien.

När nyheten om utväxlingen nådde dårhuset i Lahore, uppstod flera intressanta situationer. En muslimsk intagen som under de senaste tolv åren dagligen hade läst tidningen Zamindar, fick frågan Vad är Pakistan? varpå han med noga eftertänksamhet svarade Det är en plats i Indien där vassa rakhyvlar tillverkas. Vännen som hade ställt frågan blev mycket nöjd med svaret. En sikhisk intagen frågade en annan sikher Sardar jee, varför ska vi flyttas över till Indien? Vi kan ju inte ens deras språk. Mannen log och svarade Jag kan hindustoriernas språk. Dessa djävular går omkring med en ståtlig arrogans. En dag ropade en muslimsk intagen ifrån duschen, Länge leve Pakistan! med sådan entusiasm att han snubblade och slog sig medvetslös.

Alla intagna var inte galna. Det fanns också en grupp som tillhörde kategorin mördare vars familjer i hopp om att deras familjemedlem skulle slippa dödsstraff hade sett till att få dem skickade till dårhuset. De hade en vag ide om varför Hindustan hade delats upp och vad Pakistan var för något men deras kunskap om den rådande situation var begränsad. Från tidningarna fick man inte reda på särskilt mycket och vakterna var antingen analfabeter eller okunniga vilket innebar att det inte gick att få ut någon information från dem heller. Det ända de visste var att det fanns en man Muhammad Ali Jinnah, även kallad Quaid-E-Azam som hade skapat ett separat land för muslimerna. Detta land hette Pakistan. Men var det låg visste de ingenting om. De intagna som var någorlunda vid sitt medvetande var förvirrade över huruvida de befann sig i Pakistan eller Indien. Om de befann sig i Indien, var låg då Pakistan och om de var i Pakistan var låg då Indien? Om de nu var i Pakistan, hur kom det sig att den plats som de bott på hela sitt liv bara fram tills nyligen varit Indien?

En av de intagna blev så uppslukad av denna huvudbry kring Indien-Pakistan-Pakistan-Indien att hans tillstånd försämrades. En dag när han sopade marken släppte han plötsligt sin kvast och klättrade upp i ett träd. Där satte han sig på en gren och höll ett två timmar långt föredrag om Pakistan och Indiens känsliga situation. När vakterna bad honom att komma ner klättrade han ännu högre upp. När de började hota honom deklarerade han Jag vill varken bo i Pakistan eller Indien, jag ska bo i det här trädet. Efter en lång stund när mannen lugnat sig klättrade han ner från trädet och började gråtandes omfamna sina hinduiska och sikhiska vänner. Hans hjärta tyngdes av tanken på att hans vänner skulle lämna honom och flytta till Indien.

En radioingenjör med magisterexamen som var muslim höll sig oftast för sig själv och brukade mest promenera runt ute på gården. Han blev så påverkad av diskussionerna att han en dag tog av sig sina kläder, gav dem till sin skötare och började vandra runt naken. En muslimsk intagen från Chaniot som tidigare varit en mycket aktiv medlem i det politiska partiet Muslim League gav plötsligt upp sin tvångsvana att tvätta sig 15-16 gånger om dagen. Hans namn var Muhammad Ali. En dag ropade han från sitt rum att han var Quaid- E-Azam Muhammad Ali Jinnah, muslimernas ledare. Detta fick en sikhisk intagen att utropa sig själv till Master Tara Singh, sikhernas ledare. Ett tag befarades en ökad risk för våldsamheter på avdelningen, men de båda intagna klassades som farliga och flyttades isär.

En ung advokat från Lahore som var hindu och som hade tappat vettet till följd av en misslyckad kärleksaffär blev förkrossad när han fick höra att staden Amritsar blivit en del av Indien. I Amritsar bodde nämligen den hinduiska kvinnan som han hade blivit förälskad i. Trots att hon hade ratat hans kärlek hade han inte lyckats glömma henne. Han förbannade alla dem muslimska och hinduiska ledare som tillsammans hade delat upp Hindustan i två delar. Hans älskade hade blivit Indier och han själv Pakistanier.

När diskussionerna om utväxlingen tog fart förklarade flera av de intagna för advokaten att han inte skulle tappa modet. Han skulle ju få flytta till Indien, det land i vilket hans älskade befann sig. Men advokaten ville inte lämna Lahore eftersom han inte trodde att hans praktik skulle gå särskilt bra i Amritsar.

På den Europeiska avdelningen befann sig även två anglo-indiska intagna. När de fick veta att britterna efter att ha gett Hindustan frihet hade lämnat landet blev de mycket oroliga. De samtalade i smyg om detta viktiga ämne i flera timmar. Hur skulle deras status på dårhuset påverkas? Skulle den Europeiska avdelningen finnas kvar eller inte? Skulle frukost serveras eller inte? Eller skulle de behöva byta ut sitt vita bröd mot den förbannade indiska chapatin?

På dårhuset bodde även en annan sikhisk man. Han upprepade ofta en ramsa som var svår att förstå. Ramsan löd Upp å gur gur å annexet å ouppmärksamma å mung daalen av lyktan. Enligt vakterna hade mannen inte sovit en blund sedan han kom till dårhuset för femton år sen. Han lade sig inte ens ner för att vila. Ibland kunde man dock se honom sitta ner med ryggen mot väggen.

Hans fötter och smalben hade svullnat upp av att stå hela dagarna men trots den kroppsliga värken la han sig inte ner. Mannen lyssnade noggrant på diskussionerna om den stundande utväxlingen mellan Indien och Pakistan. När någon frågade om hans åsikt svarade han mycket allvarsamt Upp å gur gur å annexet å ouppmärksamma å mung daalen av den pakistanska regeringen. Så småningom byttes den pakistanska regeringen ut mot Toba Tek Singhs regering. Mannen började fråga dem andra intagna var Toba Tek Singh hade hamnat, hade det hamnat i Indien eller i Pakistan? Ingen visste. De som försökte svara var redan förvirrade över att staden Sialkot som förut låg i Indien nu istället var en del av Pakistan. Hur kunde man i så fall vara säker på att Lahore som nu låg i Pakistan en dag inte kunde komma att bli en del av Indien eller att hela Indien inte skulle bli en del av Pakistan och vem kunde med handen på hjärtat säga att inte både Indien och Pakistan en dag skulle försvinna från jordens yta.

Den gamle sikherns kläder hängde som trasor på kroppen och eftersom han sällan tvättade sig hade hans hår och skägg klibbats samman. Detta gav honom ett något skrämmande utseende. Mannen var dock en ofarlig själ. Under sina femton år på dårhuset hade han aldrig hamnat i bråk med någon. Enligt dem äldre vakterna var han jordägare från Toba Tek Singh. En välbärgad man som en dag hade förlorat vettet varpå hans familj tagit in honom på dårhuset. Familjen brukade besöka mannen en gång i månaden för att höra om hans mående men ända sedan oroligheterna i Punjab hade deras besök upphört.

Mannen hette Bishen Singh men alla kallade honom för Toba Tek Singh. Han hade ingen aning om vilken dag eller månad det var eller hur många år han bott på dårhuset. Bishen Singh hade dock utvecklat ett slags sjätte sinne som gav honom en föraning om när hans nära och kära skulle komma på besök. Han talade då om för sin skötare att hans besök var på väg. Den dagen tvättade han sig med tvål. Han oljade och kammade sitt hår och bad om att få ut sina rena kläder som han annars aldrig använde. Allt för att se ren och fin ut för sin familj. Under mötet satt han oftast tyst och när han fick en fråga svarade han Upp å gur gur å annexet å ouppmärksamma å mung daalen av lyktan.

Bishen Singh hade en dotter som under hans tid på dårhuset hade växt upp till en 15-årig ung flicka. Hon hade alltid gråtit när hon besökt honom som barn och nu när hon var äldre fick hon fortfarande tårar i ögonen när hon såg honom. Bishen Singh kände inte igen henne.

Ända sedan diskussionen om Pakistan och Indien dragit igång hade han gått omkring och frågat dem andra intagna var Toba Tek Singh låg och de otydliga svaren gjorde honom alltmer otålig. Besöken från familjen hade också upphört. Tidigare kunde han ha en föraning men nu var det som att hjärtat hade slutat tala om för honom när hans familj skulle komma.

Bishen Singh önskade att de kom. De som brukade komma med frukt, sötsaker och kläder och fråga om hur han hade det. Han ville fråga dem var Toba Tek Singh låg. De hade säkert kunnat klargöra för honom om det låg i Pakistan eller Indien. Det var ju från Toba Tek Singh de kom, platsen som var hans hem.

I dårhuset fanns även en man som kallade sig för gud. En dag när Bishen Singh frågade honom huruvida Toba Tek Singh låg i Pakistan eller Indien svarade han med sitt sedvanliga skratt Det ligger varken i Pakistan eller Indien, för vi har ännu inte befallt var det ska ligga. Bishen Singh vädjade till denne gud att snabbt ge sin befallning så att förvirringen kunde få ett slut men gud var mycket upptagen. Han hade många andra ärenden att lösa. En dag blev Bishen Singh så irriterad på gud att han fnyste Upp å gur gur å annexet å mungdalen å guruji ka khalsa, guruji ki fateh, jo bole so nihal, sat sri akal! Kanske menade han att du är Muslimernas gud, hade du varit Sikhernas gud hade du säkert lyssnat på min vädjan.

Ett par dagar innan utväxlingen kom en muslimsk man från Toba Tek Singh på besök. Han var en vän till Bishen Singh men hade tidigare aldrig besökt dårhuset. När Bishen Singh såg mannen vända han sig om för att gå men blev stoppad av vakterna. Han är här för att hälsa på dig. Det är din vän Fazl Uddin. Bishen Singh sneglade mot Fazl Uddin och mumlade något. Fazl Uddin steg fram och la ena handen på Bishen Singhs axel. Jag hade tänkt komma och hälsa på dig tidigare men fick aldrig möjlighet. Alla dina män har flyttat till Indien. Det har gått bra. Jag hjälpte dem så gott jag kunde. Din dotter Roop Kaur, mannen blev tyst. Bishen Singh försökte minnas ”dotter Roop Kaur”. Fazl Uddin fortsatte försiktigt Hon ehh hon mår också bra. Hon åkte också till Indien, tillsammans med de andra. Bishen Singh var tyst. Fazl Uddin fortsatte De ville att jag skulle komma hit för att se hur du mår. Jag har fått höra att du också ska flytta till Indien. Hälsa broder Balbir Singh och broder Vadhawa Singh från mig. Och syster Amrit Kaur. Hälsa Balbir Singh att Fazl Uddin mår bra. De två bruna bufflarna som de lämnade efter sig var sitt föl men det ena fölet dog efter dagar. Hälsa dom att det bara är att höra av sig om de behöver något. Jag tog med mig lite sötsaker till dig fortsatte han. Bishan Singh tog emot påsen med sötsakerna, gav den till vakten och frågade Fazl Uddin Vart ligger Toba Tek Singh? Var det ligger? svarade Fazl Uddin förvånat. Det ligger där det alltid legat. Bishen Singh fortsatte Ligger det i Indien eller i Pakistan? Fazl Uddin svarade förvirrat I Indien, nej nej, i Pakistan. Bishen Singh vände sig om och gick iväg mumlandes Upp gur gur å annexet å ouppmärksamma å mung daalen av Pakistan och Indien åt helvete.

Förberedelserna inför utväxlingen var nästan klara. Listorna på dem intagna som skulle föras över till andra sidan var färdigställda och datum och tid för utväxlingen var spikad. Det var en kall vinterdag när bussar fyllda med sikher och hinduer från dårhuset i Lahore med poliseskort slussades till Wagah gränsen. Officerare som var i tjänst följde också med. Väl på plats möttes ansvariga officerare från båda sidor och efter genomgång och signering av dokument påbörjades utväxlingen som höll på hela natten.

Att få av dem intagna från bussarna och överlåta dem till officerarna visade sig vara en mycket besvärlig uppgift. Vissa vägrade att gå av bussen. De som till slut gick med på att stiga av var svåra att hantera eftersom de sprang åt olika håll. Vissa slet av sig sina kläder. En svor, en annan sjöng. Det utbröt bråk mellan vissa. Några grät. Det blev en kaotisk natt. De kvinnliga intagnas skrik var öronbedövande samtidigt som den isbitande kylan vägrade ge sig.

Majoriteten av de intagna var emot utväxlingen. De kunde inte förstå varför de skulle flyttas över till ett för dem helt okänd plats. De få som förstod vad som höll på att hända skrek slagord som Länge leve Pakistan! eller Död åt Pakistan! Detta ledde nästan till bråk då en del sikher och muslimer tog illa vid sig av slagorden.

När det blev Bishen Singhs tur och officeraren på andra sidan Wagah gränsen började skriva in hans namn frågade han Var ligger Toba Tek Singh? Ligger det i Pakistan eller i Indien? Officeraren svarade med ett skratt Det ligger i Pakistan. När Bishen Singh hörde detta hoppade han åt sidan och började springa därifrån. De Pakistanska vakterna lyckades få tag i och försökte föra tillbaka honom men Bishen Singh vägrade följa med. Toba Tek Singh ligger här! Han skrek högt Upp å gur gur å annexet å ouppmärksamma å daalen av Toba Tek Singh och Pakistan. Officerarna försökte tvinga honom över till andra sidan men Bishen Singh ställde sig bredbent på sina bara, svullna fötter. Eftersom han var en ofarlig gammal man lät man honom stå kvar medan resten av arbetet med utväxlingen fortgick. Strax innan soluppgången hördes ett högt skrik från Bishen Singh. Officerare från båda håll sprang emot honom och såg hur den man som i femton års tid hade stått så stadigt på sina ben nu hade kollapsat och låg med ansiktet mot marken. På ena sidan bakom ett sylvasst taggtrådsstängsel låg Indien och på andra sidan bakom ett likadant stängsel låg Pakistan. Mellan dessa, på en bit mark som inte hade något namn låg Toba Tek Singh.