Riz Ahmed, stereotyper och det tredje rummet

Häromveckan kom beskedet om att Riz Ahmed nominerats till Golden Globe priset för bästa manliga skådespelare. Nomineringen gäller Ahmeds skådespelarinsats i filmen Sound of Metal där han spelar huvudkaraktären Ruben, en trummis som förlorar sin hörsel. För denna roll är Ahmed även tippad till att nomineras till en Oscar. Jag är överlag inte särskilt insatt i filmprisnomineringar men just erkännandet av Riz Ahmeds arbete har en vidare betydelse. Riz Ahmed är en brittisk skådespelare, musiker och aktivist. För den breda offentligheten är han nog mest känd från serien The Night Of men Ahmed är även en viktig röst för marginaliserade minoriteter. Här vill jag framförallt lyfta hans mer aktivistiskt orienterade konstnärliga arbete. Ahmed har under sin karriär både genom musik och skådespeleri lyft ämnen som rör rasism, utanförskap och islamofobi. Framförallt har frågor kring vad det innebär att växa upp som muslim i en post 9/11 värld varit centrala, avhandlade i filmer som The reluctant fundamentalist (baserad på Mohsin Hamids novell med samma namn), The road to Guantanamo och kultklassikern Four Lions.

Förutom att porträttera och uppmärksamma kriget mot terrorns konsekvenser och dess påverkan på enskilda människoöden kretsar mycket av Ahmeds arbete kring att navigera ett mellanförskap och att forma en diasporaidentitet. För Ahmeds egen del bottnar detta mellanförskap i att tillhöra en familj som immigrerat från Pakistan och att själv vara född och uppvuxen i Storbritannien.

Ahmeds kreativa arbete kan i högsta grad klassas som det kulturteoretikern Homi Bhabha kallat för tredje rummet, då blandning och möten mellan olika kulturer leder till skapandet av nya kulturella uttryck och identiteter. Förra året släppte Ahmed soloalbumet The Long Goodbye på sitt eget skivbolag, ett personligt porträtt som vävs samman med den Brittiska koloniala historien. I höstas valde han att göra en virtuell performance om albumet, ett virtuellt tredje rum där rap och qawwali musik blandas samman med frågor kring vad är hem i en brittisk kontext med ökad nationalism.

I artikeln typecast as a terrorist har Ahmed lyft upp problematiken kring typecasting där han delar med sig om sin egen resa genom den brittiska och nordamerikanska filmvärlden, en resa som innefattar ett flertal flygsäkerhetskontroller. Att arbeta mot stereotyper innebär samtidigt att man tvingas förhålla sig till dem och därav håller dem vid liv. Samtidigt har kreativa utmaningar av stereotyper haft en central betydelse för minoriteter i kulturvärlden, för att synas och göra sig hörda, något som inte minst kulturteoretikern Stuart Hall lyft i studier av afroamerikaners roll inom den Amerikanska filmbranschen. Stereotypen av muslimen som terrorist är extremt seglivad men kanske just därför är det så glädjande att Riz Ahmed äntligen blir erkänd och prisad för sitt arbete, inte som den muslimska terroristen utan som Ruben, en hårdrockstrummis.