För några dagar sen dök den här bilden upp i mitt fb-flöde som ett minne. Även om jag i allmänhet inte är något fan av sociala medier, gillar jag den här funktionen. Den påminner en om gamla stunder och konversationer med vänner och familj, från en mer oskyldig sociala medier era. Den här bilden är på min vän Elisabeth Hamrin, från en av våra middagsträffar i hennes hem på Ådalagatan, i Linköping. Jag tror vi äter hemmagjord äppelpaj med glass. För några veckor sedan fick jag beskedet att Elisabeth gått bort. Hon blev 92 år gammal. Sedan dess har en flod av minnen sköljt över mig. Hennes vänskap och stöd under min doktorandtid vid Linköpings universitet betydde jättemycket för mig men det jag framförallt vill bevara och dela med mig är hennes viktiga arbete och livsgärning.

Elisabeth var professor i omvårdnadsvetenskap vid Linköpings universitet. Hon blev senare även hedersdoktor inom samma ämne vid Karlstads universitet. När jag träffade henne hade jag precis avslutat min grundutbildning i sociologi och funderade över vad jag ville göra härnäst. Jag gick med i ett utbildningsprojekt som hette Fredsagenterna under tiden. Fredsagenterna drevs av studieförbundet Sensus och det då nybildade Muslimska Studieförbundet Ibn Rushd med syftet att motverka islamofobi i Sverige genom att främja dialog och förståelse mellan muslimer och majoritetssamhället. Elisabeths stöd till det här projektet bottnade i hennes egna långa erfarenhet inom Iofc (Initiatives of Change) där hon i decennier hade arbetat med frågor kring främjandet av fred och förståelse mellan olika grupper. Jag träffade henne genom Fredsagenterna 2009 och eftersom vi båda bodde i Linköping, reste vi tillsammans med tåget upp till Stockholm, där nånstans blev vi vänner. Jag minns hennes positiva energi, öppenhet och entusiasm. Nu när jag tänker på detta så känns det som en helt annan tid. Det här var innan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Den officiella diskursen om invandring och integration handlade fortfarande om att främja öppenhet och tro på samexistens över gränser. Det var ingen tvekan om att islam och muslimer var en naturlig del av det svenska samhället.  Alla som var engagerade i projektet trodde på det, även Elisabeth.

Elisabeth berättade ofta om hur och varför hon valde att bli sjuksköterska. Att det hela egentligen började med läkarstudier vid Uppsala universitet men att hon tidigt insåg att hennes studieval inte kändes rätt. Elisabeth tog sabbatsår och reste utomlands, hon upptäckte IofC (Då Moralisk Upprustning) och blev aktiv i deras arbete både i Schweiz och i USA där hon bland annat reste runt med en teatergrupp. När hon kom hem till Sverige bestämde hon sig för att utbilda sig till sjuksköterska. Hon ansåg att hon genom sjuksköterskeyrket skulle kunna hjälpa fler människor och till sin fars bestörtning hoppade hon därmed av läkarstudierna. Den här historien delade Elisabeth ofta med sina vänner och det var tydligt att det faktum att hennes far slutat prata med henne på flera år, hade varit en smärtsam episod i hennes liv. Men detta svåra beslut ledde Elisabeth in på en helt fantastisk livsresa. Elisabeth blev en av de första sjuksköterskorna i Sverige att ta doktorsexamen i omvårdnadsvetenskap år 1981. Hon var en pionjär i att etablera omvårdnadsvetenskap som ett forskningsområde i Sverige och blev den första professorn i ämnet vid Linköpings universitet. Hennes huvudsakliga forskningsområde handlade om stroke patienters erfarenheter, vård och rehabilitering och hon jobbade även med detta område i länder som Polen och Indien. Elisabeth var också under många år aktivt engagerad inom Stroke föreningen, en stödorganisation för människor som drabbats av stroke.

Jag och Elisabeth träffades regelbundet över middagar men även på födelsedagar, iftar, eidfiranden och hennes årliga adventsfika. När jag väl flyttade till Stockholm tappade vi så småningom kontakten. Mitt nya liv i Stockholm tog över och hennes försämrade hälsa med inledande demens gjorde det allt svårare att hålla kontakten. Idag skulle Elisabeth fyllt 93 år. Hon brukade ha öppet hus på sin födelsedag där vänner, kollegor och grannar kom förbi för att gratta henne. Elisabeth levde ett långt och meningsfullt liv. Det viktiga för henne var att hela tiden arbeta för att hjälpa människor och göra världen till en lite bättre plats men bland allt det allvarliga arbetet så var hon också en fin och omtänksam vän, med en inspirerande nyfikenhet och entusiasm för livet och världen.

Tack Elisabeth, för allt.